SnurrigaNina

tisdag 21 februari 2012

Tiden rinner fort när man har vänt timglaset....

Eller nått. Hur beskriver man annars att man inte hinner med.. Var tar dagarna vägen hela tiden?

Idag satt jag och letade ett foto som jag trodde jag lagt upp här och hamnade ända tillbaka till början, man kan ganska enkelt se hur jag mår genom att läsa vad jag skrivit tillbaka i tiden.. Konstigt är då att den period som just varit och farit varit den sämsta på mycket mycket länge och då har jag inte skrivit nått. Skrivandet brukar annars bli en sorts medicin för mig själv och ett sätt att ta mig vidare. Jaja.. nu är perioden över, jag står på båda fötterna och uppskattar allt runt omkring mig. Jag börjar fundera på om jag utvecklat någon sorts förmåga att stänga ute allt de dåliga i livet och inte släppa in det igen?!?! Förra gången jag mådde såhär dåligt var för sådär tja,,, 10-12 år sen och då slutade det med att jag lämnade allt som tog min energi och gjorde det mest egoistiska jag kunde då, lämnade Gällivare för ett liv i en stad jag inte kände och ingen trygghet alls. För mig blev de en trygghet. Att ligga ute i Sennan med bokskogen utanför fönstret, näsan nerborrad i böcker och jobb jobb jobb var det balsam min själ just då behövde..

Denna resan jag gjort nu.. lite svårare då det finns 2 barn och en annan människa i mitt liv som jag älskar över allt annat.. På nått sätt var jag tvungen att möta "de onda" och faktiskt ge mig själv en ärlig chans att landa igen. Dom delar i mitt liv som jag tror varit dom största energitjuvarna har jag helt uteslutit. Jag hoppas jag kan hålla dom sakerna utanför min "sfär" så länge som möjligt. I vilket fall så har jag tagit mig upp ur mitt hål helt själv.. eller nä.. nu ljuger jag nog.. Jag har bekräftat för mig själv att jag inte mår bra och lämnat över mitt liv och all kontroll över mig till min bästa Dan som burit mig när jag inte kunnat gå, stöttat mig när jag varit på väg ner, supportat mig när jag börjat gå framåt... Han har gjort allt, rott hela den stora båten som kallas familj där jag bara varit en trasig hjälplös spillra.. För detta älskar jag dig ännu mer!!

Nu har livet vänt. JAG ÄR NINA!! JAG ÄR MAMMA!! Jag orkar vara Nina men viktigast av allt.. jag orkar vara mamma!!

Att inte orka med jobbet är en sak men när man kommer till punkten (där jag hoppas ingen behöver vara) att man inte orkar vara förälder mer då tär det ännu mer på människan.

Nej nu får de var nog med förvirrat neråtprat.....

Vad är på g då.. just nu har jag många små nedräkningar på gång.. om bara några få dagar får en vän en mycket efterlängtad guldklimp i sina armar... sen är de ett gäng dagar kvar så packar jag och barnen för en 10 dagars tripp till mamma och en vända till pappa och inte att förglömma VÄNNERNA i norr.. det ser jag verkligen fram emot.. Sen kommer de förhoppningsvis en skön (men inte så lång) sommarsemester som iår förmodligen helt kommer vara på hemmaplan..
I september packas väskorna igen men då får Dan också hänga med.. då blir de Turkiet för hela slanten.. Även om de bara är en vecka så är de nog precis vad den här familjen behöver och är VÄRD!! Sen va de nått mer men de har jag för tillfället förträngt.. Eller.. ja just de.. typ 1300 dagar kvar till den där vidriga 40-årsdagen (men inte ens de kan få mig att se mörker MOAHAHAHAH)

För den stackare som nu orkat sig ända hit... Förlåt att det blev så förvirrat men det är svårt att få ner all text när man har så mycket i fingrarna som vill ut på en och samma gång..

Kärlek till er alla!!!!

//NINA

onsdag 7 december 2011

Njuta...

När benen inte längre bär, tårarna vill inte sluta rinna

Det är då vännen kliver in i rummet

Lyfter, kramar, fixar och trixar

Vips så har alla kläder på sig och man befinner sig i lekparken men en kopp kaffe i handen och en massa glada barn som springer omkring..

Njuta!!!!

Om inte ens blommorna ger upp hoppet utan kämpar på i november.... då hoppas jag att jag också kan göra det

Mina fina hjärtan....

Om man vaknar en morgon och livet känns lite sådär... då är de helt galet ljuvligt att träffa dom här på filurerna....

Men när man inte riktigt kan hitta den där känslan man vill då är de bara inse att man måste ta tag i saker och ting, och ja.. de är nog där jag är nu.. Försöker hitta den där ljuvliga känslan igen, den som nu bara kommer i små små portioner..